Tablet
Rum
Rumsbild

Köket - Gårdens hjärta

Köket var, och är, den stora gårdens hjärta. Köket användes för matlagning, bakning, som matplats, vid samvaro och till arbete. Runt det stora matbordet, ett klaffbord av den typ som alltid funnits i Pellas kök, samlades Pellasfolket vid dygnets alla måltider....

Något moderniserat för kaféverksamheten är köket fortfarande knutpunkten för bakning, matlagning och umgänge. Pellas hemvetebröd, som serveras i kaffestugan, bakas alltid på gården antingen i den vedeldade bakugnen i köket eller i bagarstugan på gården. Det stora grå skåpet stod här även innan branden. I taket framför skåpet hänger brödspett där man hängde upp brödkakor för torkning. Kökssoffan där man kan slå sig ner en stund och vila eller ta en middagslur var en viktig del av köksinredningen. Det öppna kärlskåpet med finporslin är en gåva till Pellas. Golvet är originalgolv medan bakugnen och köksskåpen har tillkommit efter branden.

Där satt de båda gamla vid varsitt köksfönster med den skimrande snön utanför och spann garn och pratade om allt som genom årtionden hade pratats om på Åland (och i all synnerhet Lemland). Vid regelbundna tidpunkter reste farmor sig, flyttade över kaffepannan till den mittersta spisringen och stoppade in ett par vedträn i spisen. När Sven och jag kom in, kådiga och rödblommiga efter dagens arbete i skogen, satt de båda gamla vid bordet och drack kaffe på bit, vilket är det enda sättet att få fram rätta smaken på brasilkaffet, även om det redan tidigare är sötat. Man stoppar in en bit toppsocker i munnen och suger i sig kaffet genom den.

Pamela Eriksson i boken Hertiginnans sista resa

Bondeseglationen

Bondeseglation kallas sjöfarten som bedrevs av åländska bönder under andra hälften av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Under bondeseglationens glansdagar kunde ett lyckosamt fartyg ”bli seglat ur bok”, d.v.s. tjäna in sina anskaffningskostnader, på två eller tre säsonger. Främst handlade det om fraktfart på Östersjön och Nordsjön, men resor längre bort förekom också. Lemland var tillsammans med Vårdö Ålands främsta sjöfartskommuner under bondeseglationen.

Alla befolkningsgrupper var engagerade inom bondeseglationen på ett eller annat sätt. Männen var redare eller sjömän och kvinnorna hjälpte till vid utrustningen av skutorna. Att vara redare för ett fartyg innebar inte att man var ensam ägare till den, utan man ägde vissa andelar. Huvudredaren var den största ägaren och hade det största ansvaret för skutan och fick också den största behållningen av vinsten. Man kunde äga andelar i flera fartyg: sjättedelar, åttondelar, sextondelar och trettiotvåondelar och så vidare. Andelssystemet gjorde det möjligt för alla samhällsklasser att äga andelar.  

Frakten på de bondeägda fartygen bestod vanligtvis av virke eller ved som lastades längs Norrlands, Västerbottens eller Österbottens kuster för att säljas i Danmark, England, Tyskland och övriga länder längs Nordsjöns kustremsa. Den bondeägda flottan seglade vanligtvis enbart i Östersjö- och Nordsjötrafik.

Överallt på Åland tycktes pojkar vara sjöman och snickare av naturen, men på Lemland låg gräddan av sjöfarare som ett tjockt lager över befolkningen. Var och varannan karl var sjökapten eller redare. – Pamela Eriksson i sin bok “Hertiginnans sista resa”.